+46733712701

Att snälltolka.

De som pratar först, snabbast och högst har inte nödvändigtvis de klokaste lösningarna. De är inte alltid de som sitter på ”läktaren, bakom skärmen eller i fikarummet ” och tycker till om andra som visar mest mod, kompetens eller handlingskraft, i den berömda verkligheten.

Ibland är det i tystnaden, i det trevande, i det lågmälda som de viktigaste insikterna finns och skapas. Men dessa individer, tankar och reflektioner får sällan plats i sammanhang där tempo, ”oneliners” och tvärsäkerhet premieras.

I kulturer där människor misstolkar varandra – händer helt andra saker än i de som bygger på tillit, psykologisk trygghet och ett lärande tankesätt.

Denna ”misstolkning” sker inte alltid medvetet. Det kan handla om så många olika saker så som ouppmärksamhet, stress, osäkerhet eller rädsla.

Misstolkningen skapas när någon lägger till något som inte sades, utan läser in något som kanske mer speglar dennes egna känslor än avsändarens avsikt.

Som till exempel:

– “Vilken fin skjorta du har!”

– “Jaha, så den jag hade igår var ful?”

– “Det där var ett intressant perspektiv.”

– “Vadå, tycker du att jag har fel i allt annat?”

– “Vad roligt att du tog plats i mötet idag!”

– “Så du menar att jag brukar vara tyst och oviktig annars?”

När vi börjar läsa in dolda avsikter i varandras ord skapas lätt en miljö där människor väger varje mening på guldvåg – inte för att förfina sina tankar, utan för att skydda sig. Det gör något med modet. Med kreativiteten. Med viljan att bidra.

Tänk om vi istället odlar kulturer där vi får provtänka. Där det är tillåtet – inom vissa ramar och sammanhang – att provprata, att uttrycka något som inte är färdigt än.

Där vi lyssnar med en snälltolkning, inte för att släta över, utan för att försöka förstå på riktigt. Där vi behåller nyfikenheten i dialogen och reflekterar över:

“Vad kan ligga bakom att personen uttrycker sig så här?”

”Är den andres intention att göra mig illa?”

“Finns det något i tonen, budskapet eller situationen som jag missat?”

Fundera: I vilka miljöer har du själv verkat där tillit, psykologisk trygghet, growth mindset och kollektiv intelligens varit en naturlig del av sättet att mötas?

Där samtal, beteenden och möten faktiskt gjort att fler vågar, fler bidrar och att fler utvecklas?

Där det trevande, utforskande och ofärdiga får plats – inte bara det tvärsäkra.

En plats där samarbete blir möjligt – och utveckling verklig.

Eller som någon klok sa:

”Om det blir tokigt pratar vi lite till, så fixar vi till det.” 

Spelet mellan oss

Jag var på ett mingel nyligen. Ett sådant där tillfälle där alla verkar artiga, intresserade, öppna – och där samtalen flyter på med ett glas i handen och välpolerade anekdoter i luften. Men ganska snart märkte jag att det var något annat som pågick. Något under ytan. Ett spel.

Det pågår ständigt, det där spelet mellan människor. Inte alltid medvetet, men ständigt närvarande. Ett socialt schack där varje blick, varje paus, varje inpass är ett drag i en tyst tävling om inflytande, uppmärksamhet och kontroll. Och där vissa alltid verkar ha ett övertag.

De som har hög status – formell eller informell – visar det sällan öppet. De behöver inte. Det sitter i deras sätt att vara. I hur de rör sig, hur de uttrycker sig, hur de bemöter andra. De tar sig rätten att tolka situationer, avgöra vad som räknas, sätta agendan. De säger inte att de vet bättre – men de får oss andra att känna att de gör det.

De lutar sig tillbaka och låter oss anstränga oss lite extra för att vinna deras uppmärksamhet.
Jag såg det så tydligt den kvällen. Hur vissa nickade medan de egentligen tittade efter nästa intressantare person. Hur någon plötsligt började prata lite mer initierat, lite snabbare, när en maktperson närmade sig. Hur människor kastade in små åsikter, korrigeringar, referenser – inte för att bidra, utan för att visa. Visa att man vet.

Att man hör hemma här. Att man kan lite mer.
Och samtidigt – hur andra i rummet tystnade. Backade ett halvt steg. Blev översprungna eller förbisedda. Inte på ett elakt sätt, inte ens nödvändigtvis medvetet. Men ändå tydligt. Som om deras närvaro var mindre viktig.
Som om deras röster inte riktigt räknades.

Det är som om vi alla, medvetet eller omedvetet, går runt med en social kompass som hela tiden justerar vårt sätt att vara beroende på vem vi har framför oss. Uppåt: vi sträcker på oss, skärper tonen, vill imponera. Nedåt: vi håller tillbaka, förminskar, kanske till och med ignorerar. Och i det ligger något djupt mänskligt – men också något sorgligt.

För det här spelet gör något med vår närvaro. Det förskjuter syftet med våra möten. Vi slutar vara nyfikna och börjar bli strategiska. Vi slutar mötas som människor – och börjar positionera oss som roller. Det handlar inte längre om att verkligen höra varandra, utan om att hamna rätt i hierarkin. Om att inte riskera att tappa ansiktet. Om att inte visa sig osäker, sårbar, eller okunnig.

Brene Brown beskriver spelet så vackert:

“Det utmanande med sårbarhet är att det är det första jag letar efter i
dig och det sista jag är villig att visa dig. I dig, är sårbarhet mod. Och i
mig, är det svaghet.”


Och jag undrar: Hur ofta är jag själv en del av det här spelet? Hur ofta nickar jag utan att lyssna? Hur ofta pratar jag för att visa att jag vet, snarare än för att dela? Hur ofta väljer jag vem jag vänder mig till, inte utifrån intresse, utan utifrån vad det säger om mig?
Minglet blev en spegel. Inte bara för andra, utan för mig själv.

Hur gör du för att positionera dig?