Att snälltolka.

De som pratar först, snabbast och högst har inte nödvändigtvis de klokaste lösningarna. De är inte alltid de som sitter på ”läktaren, bakom skärmen eller i fikarummet ” och tycker till om andra som visar mest mod, kompetens eller handlingskraft, i den berömda verkligheten.

Ibland är det i tystnaden, i det trevande, i det lågmälda som de viktigaste insikterna finns och skapas. Men dessa individer, tankar och reflektioner får sällan plats i sammanhang där tempo, ”oneliners” och tvärsäkerhet premieras.

I kulturer där människor misstolkar varandra – händer helt andra saker än i de som bygger på tillit, psykologisk trygghet och ett lärande tankesätt.

Denna ”misstolkning” sker inte alltid medvetet. Det kan handla om så många olika saker så som ouppmärksamhet, stress, osäkerhet eller rädsla.

Misstolkningen skapas när någon lägger till något som inte sades, utan läser in något som kanske mer speglar dennes egna känslor än avsändarens avsikt.

Som till exempel:

– “Vilken fin skjorta du har!”

– “Jaha, så den jag hade igår var ful?”

– “Det där var ett intressant perspektiv.”

– “Vadå, tycker du att jag har fel i allt annat?”

– “Vad roligt att du tog plats i mötet idag!”

– “Så du menar att jag brukar vara tyst och oviktig annars?”

När vi börjar läsa in dolda avsikter i varandras ord skapas lätt en miljö där människor väger varje mening på guldvåg – inte för att förfina sina tankar, utan för att skydda sig. Det gör något med modet. Med kreativiteten. Med viljan att bidra.

Tänk om vi istället odlar kulturer där vi får provtänka. Där det är tillåtet – inom vissa ramar och sammanhang – att provprata, att uttrycka något som inte är färdigt än.

Där vi lyssnar med en snälltolkning, inte för att släta över, utan för att försöka förstå på riktigt. Där vi behåller nyfikenheten i dialogen och reflekterar över:

“Vad kan ligga bakom att personen uttrycker sig så här?”

”Är den andres intention att göra mig illa?”

“Finns det något i tonen, budskapet eller situationen som jag missat?”

Fundera: I vilka miljöer har du själv verkat där tillit, psykologisk trygghet, growth mindset och kollektiv intelligens varit en naturlig del av sättet att mötas?

Där samtal, beteenden och möten faktiskt gjort att fler vågar, fler bidrar och att fler utvecklas?

Där det trevande, utforskande och ofärdiga får plats – inte bara det tvärsäkra.

En plats där samarbete blir möjligt – och utveckling verklig.

Eller som någon klok sa:

”Om det blir tokigt pratar vi lite till, så fixar vi till det.”